I de siste dager har jeg merket meg at Carsten Wagner har tråkket rundt i min barndoms spor på Torshov i Oslo hvilket satte fart på gamle minner fra min barndoms gate på Torshov - Ole Bulls gate. Mange ganger har jeg vært tilbake der. Til å begynne med hendte det jeg traff gamle naboer, men ikke nå lenger. Store forandringer har skjedd der jeg lekte og ferdes som barn. Riktignok vokste jeg opp i to betongklosser, men ved siden av var det mange spennende plasser for aktive barn. Siste gang jeg var igjennom gårdsplassene på de to tvillinggårdene hvor jeg vokste opp var i høst på mitt elektriske 4 hjulsdrevne kjøretøy med toppfart 10 km/t.. På bildet sees den nederste gården der jeg bodde til jeg var 9. Teller man 5 vinduer nedover i første etg. på den nærmeste så ser man vårt stuevindu der jeg bodde fram til 1974 og min mor fram til sin død i 1980.
Jeg trillet altså inn på innsiden der jeg så to betongkolosser som hadde vokst opp der det en gang lå to toetasjers trehus. Det ble sagt at det ene var godt over 100 år og det andre nærmet seg. Jeg gjorde en stopp utenfor det som en gang hadde vært mitt kjøkkenvindu og soveromsvindu. Gammaldassen som lå bare noen få meter fra vårt kjøkkenvindu - med vår gårdsplass og en hekk før et nedtråkket nettinggjerde mellom lå et grønt lite hus som jo forlengst er borte. En kamerat av meg dreit der for han bodde i det ene gamle huset. En gang fortalte han at søsteren hans som var en del år eldre hadde lekt på byggeplassen da gården jeg bodde i ble oppført. Nå eides toetasjeshuset av en som drev et lastebilfirma og det lå garasjer der hvor lastebilene hver dag kom hjem og rygget inn. Andersen het eieren. Han hadde bygget seg et enetasjes hus til kontor. Når Andersen fyrte hendte det røyken dreiv inn til oss og vi måtte holde vinduene lukket. En gang sa far min at noen burde stappe en blaut strisekk ned i pipa så Andersen fikk kjenne sin egen røyk. Små gryter har også ører så jeg fanget ideen og brakte den videre til gutta i gården. Vi hadde ingen strisekk, men en vinterdag med kram snø og Andersen fyrte klatra vi opp på taket og stappa pipa full av kram snø. Da Andersen kom ut hadde selvfølgelig vi jævelunga stikki, men ikke lenger at vi sto gjemt og så Andersen kom hostende og harkende ut. Det fikk far min aldri vite for han var på jobb og jeg fortalt'n det aldri for da hadde jeg fått så øra flagra.
Da jeg trilla videre kom det en sang smygende. Den lå på svensktoppen i 14 uker og var kanskje enda mer populær i Norge enn i Sverige:

Lyckliga gatan
Anna-Lena Löfgren

Minnena kommer så ofta till mig
nu e' allt borta jag fattar det ej
Borta e' huset där murgrönan klängde
borta e' grinden där vi stod och hängde

Lyckliga gata
du som varje dag hörde vårt glam
En gång fanns rosor här
där nu en stad fort växer fram

Lyckliga gatan du finns inte mer
du har försvunnit med hela kvartért
Tystnat har leken tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövlat fördärvat och skändat

Skall mellan dessa höga hus en dag
stiga en sång
lika förunderlig och skön som den
vi hört en gång

Ja allt är borta det e' bara så
Ändå så vill jag nog inte förstå
att min idyll som ju alla vill glömma
nu e' en dröm som jag en gång fått drömma
Allting är borta huset och linden
och mina vänner skingrats för vinden

Lyckliga gata
det är tidens som här dragit fram
Du fått ge vika nu
för asfalt och för macadam

Lyckliga gatan du finns inte mer
du har försvunnit med hela kvartért
Tystnat har leken tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövlat fördärvat och skändat

Skall mellan dessa höga hus en dag
stiga en sång
lika förunderlig och skön som den
vi hört en gång

Vi var 30 - 40 unger i alle aldre i de to gårdene og det var liv støtt. Vi lekte sisten, gjemsel og høl i hatten. Vi hoppet tau og paradis - både vanlig og flyvern, gutter og jenter sammen.
Dessuten var det mange spennende steder å utforske bak trevegger der det ble laget hull og unga krøp inn. Mor fortalte en gang da jeg ble voksen at mens jeg var for liten til å leke med de andre hadde hun observert en del unger som krøp inn i et slikt høl og spurte ei jente som sto utenfor om hva de drev med der inne. Jenta så dumt opp på muttern som om det var en selvfølge at hun måtte vite det og sa:"Døm puler vel." Der kom sannheten fra barnemunn.
Jeg trillet ned mot den andre gården. I V2 har jeg tatt bildet mellom de to gårdene og det er Tverrbakken 4 man ser i bakgrunnen, men avstanden er mye mye større for her er det optisdk bedrag - gårdsplass, garasjer, Vossegata og en skråning opp mot Tverbakken 4. er imellom.
Det var så stille så stille
for
Tystnat har leken tystnat har sången
och mina vänner skingrats för vinden.
Ja, de som lekte her hvis de ikke har dratt til de evige jaktmarker så er de gamle gubber og kjerringer nå.
Jeg trillet forbi oppgangen jeg hadde bodd mine første 9 leveår og gjennom hele gården til jeg stoppet ved den siste oppgangen. Der bodde en gang 12 unger fordelt på 5 etg. og 15 leiligheter - en og to i familiene. Nå var det så stille. I 5. etg. i denne oppgangen var det for en tid tilbake at en gambier ble skutt og drept leste jeg i avisen. Men jeg kjente det ikke igjen med det samme for gården hadde endret adresse til Østgårdsgate., men samme nr. tror jeg.
Så trillet jeg ned bakken, svingte vekk fra Ole Bulls gt. og inn i Østgårdsgate mot Vossegata og Askergata.
Var det bare innbilningat jeg hørte:

Skall mellan dessa höga hus en dag
stiga en sång
lika förunderlig och skön som den
vi hört en gång?

Nei, det var nok bare innbilning
for
tystnat har leken tystnat har sången
historiens klubba har slått på gonggongen.

Jeg trillet videre ned Fagerheimsgata og bort Sannergata i retning det som har vært mitt hjem ved Kiellands plass i snart 36 år - der en annen en gang tråkket sine barnesko og skrev de fleste av sine Osloviser i utlendighet, ofte i Paris - Lillebjørn Nilsen.
Nå har jeg tatt turen tilbake til min barndoms gate en tirsdag kveld fra India.